Öppet brev till Sveriges simlag: Dream BIGGER

Omvärlden virvlar av politiska, sociala och kulturella händelser. Översvämning i Makedonien; Turkiet vill återinföra dödsstraff med parlamentets majoritet; Donald Trump som gör värre utspel varje gång hans mun öppnas. Och såklart ska vi nämna Ryssland, vars statsbärande apparat lurar idrottare till dopning. Dopning dödar idrotten. Dopning dödar lusten, glädjen och rättvisan. Nu har Paralympiska-kommittén beslutat att Ryssland utesluts från de Paralympiska spelen. Det är oroväckande att enbart utesluta ryssarna i Paralympics, men inte utesluta dem i Olympiska spelen (OS). Så vitt jag vet är det samma statsbärande apparat som fuskar med samtliga av deras ryska idrottare. 

När vi ändå berör OS, som denna gång hålls i Rio de Janeiro, kan vi passa på att tala om simningen och den svenska truppen.

Jag har simmat i över 13 år. Först tränade jag med mitt lokala simsällskap, sedan skiftade jag mellan Ängelholm och deras Triathlon lag. Jag tränade vidare med min pappa, sedan tränade jag i USA med skollaget och sedan fann jag en tränare från Polen, som var helt fantastiskt. Med dessa olika byten av tränare har en del erfarenhet kommit. Min sistnämnda tränare från Polen satte höga mål med tuffa träningspass. På bara en månad slog jag alla mina personliga rekord, trots färre träningar på grund av studier. Samma hände i USA. Ett av mina första pass i USA var långdistanspass, med en serie på 10×400 frisim med starttid. 

Jag vill inte påstå att svensk simning saknar “tempo”. Men den saknar mål, drömmar och visioner. När jag ser på OS-simningen, är kommentatorernas kommentarer skrattretande. När några simmare inte presterar, och då menar jag inte ens kommer till semifinal, slänger de ut sig: “Det är faktiskt hennes första OS. Då måste man få lov att känna på lite hur det känns.”

Nej, det är inte sant. Det krävs inte erfarenhet av OS-mästerskap. Det krävs hårdare träning och tuffare mål. Mer krav. Större drömmar. Jag läster en text om Hosszu, en ungersk simmerska som ni finner här: http://www.nytimes.com/2016/08/04/sports/olympics/katinka-hosszu-rio-swimming-husband-shane-tusup.html?_r=0

Låt mig citera några rader från texten: 

We have the drive, but we didn’t have the confidence,” Szekeres said. “That’s what we learned in the U.S., that anything is possible. If you’re not in an environment telling you you’re good, how will you know how good you can be? Katinka never saw the potential she has. My old coach is asking me how she is training, what she’s doing in the weight room. It’s no magic. She’s getting the work done. She’s pushing herself every day.” 

Och…
“The dream was not big enough,” he said in Hungarian
Eller…

“Tusup was the catalyst. He saw Hosszu as the Iron Lady before she did. “She was insecure about the nickname,” Tusup said. “She was saying: ‘Am I really the Iron Lady? Am I really going to be able to live up to that image?’

Ungern har enligt Hosszu liknande mentalitet som i Sverige. Det ska vara lagom. “Man ska känna på lite.” “Ta det lite lugnt.” Den mentaliteten förstör för idrottare som vill nå sin fulla potential. Det räcker inte med att skylla på att det är ens första OS. Varför producerar USA så många elitidrottare? USA är ett större land än Sverige; men deras mentalitet är också annorlunda. Michael Phelps, Ledecky och Missy Franklin, amerikanerna som alla tog sina första OS medaljer på deras första OS.

Svenska simlandslaget, dream BIGGER.