Still we rise

Det har nog inte undgått någon att svenska damlandslaget i fotboll tog hem VM-bronset, efter matchen mot England. En seger för fotbollen, idrotten och jämställdheten. Tyvärr påvisar idrotten det som även stämmer för övriga samhället; sämre löner, träningstider och sändningstider. Det svenska damlandslaget har nu rivit gamla barriärer. Det firas med folkfest och konfetti. Till och med statsminister Löfvén firar tillsammans med landslaget och tar ton till Abba-låten lay all your love on meeee… med slutkommentar: “Bra Steffe!”.

Bara för några år sedan var det annorlunda. Då sa kritiker: “damfotboll är inte värt att titta på, de kan inte skjuta bollen rätt.” Matcherna i detta VM, blev också en match om att resa sig igen. Det är inte endast damfotboll som fått kämpa i motstånd, flera idrotter och branscher har samma motstånd. Att vara bäst verkar vara ett vinnande koncept. Pressen som följer av det, är ett privilegium.

I dokumentären Serena får vi följa tenniselitens drottning Serena Williams. När hon började spela juniortennis sa kritiker: “så rart. Hon är hyfsad. Hon är kul.” Redan i tidig ålder blev hon kroppsmedveten, eftersom hon fick höra: “tjejer ska inte vara vältränade”. New York Times skrev en hel artikel om Serenas stora biceps. Vetskapen om att kvinnor fortfarande beaktas på detta vis, gör ont. Serena, och många med henne, har hela livet fått kämpa för att få respekt. Hon har vunnit respekt genom att bli bäst. Med pressen som följde av att bli bäst, lyckades hon motbevisa alla. Och genom att ständigt resa på sig, kan vi alla lyckas att bli bäst inom vad vi än håller på med. 

En av Serenas favoritpoeter är Maya Angelou, hon skrev en dikt som heter: “Still I Rise”

You may write me down in history
With your bitter, twisted lies,
You may trod me in the very dirt
But still, like dust, I’ll rise.
Does my sassiness upset you?
Why are you beset with gloom?
’Cause I walk like I’ve got oil wells
Pumping in my living room.
Just like moons and like suns,
With the certainty of tides,
Just like hopes springing high,
Still I’ll rise.
Did you want to see me broken?
Bowed head and lowered eyes?
Shoulders falling down like teardrops,
Weakened by my soulful cries?
Does my haughtiness offend you?
Don’t you take it awful hard
’Cause I laugh like I’ve got gold mines
Diggin’ in my own backyard.
You may shoot me with your words,
You may cut me with your eyes,
You may kill me with your hatefulness,
But still, like air, I’ll rise.
Out of the huts of history’s shame
I rise
Up from a past that’s rooted in pain
I rise
I’m a black ocean, leaping and wide,
Welling and swelling I bear in the tide.
Leaving behind nights of terror and fear
I rise
Into a daybreak that’s wondrously clear
I rise
Bringing the gifts that my ancestors gave,
I am the dream and the hope of the slave.
I rise
I rise
I rise.

Det är i dessa segrar, ett VM-brons i fotboll eller en Grand Slam i tennis, som vi har rest oss för jämställdheten. Still we Rise.

/ Julia Klingberg